Jag har alltid beundrat Alex Schulman; trots denna negativa hysteri som, under många år, har omfattat honom. Även om jag inte känner honom personligen känns det som att vi förstår varandra på något underligt sätt. Det är inte bara dödsångesten som knyter oss samman utan även hans sätt att betrakta världen.

"Det är jättemånga som kämpar med psykisk ohälsa och då tänker jag att det är viktigt att som offentlig person våga berätta om sina egna erfarenheter av det och att det är helt okej". (Alex Schulman i en intervju för Expressen).

Jag beundrar verkligen hans sätt att skriva; det är lätt och vackert. Om författardrömmen blir sann tillägnar jag boken till honom och min allra första (och största) beundrare: morfar.